Om 25 dagar börjar min resa. Visumet är färdigt, flyget är bokat, packningslistan är redo och alla saker är inhandlade, nu är det verklighet. 

 

Jag är så glad, fylld av längtan och förväntningar, det här kommer bli så otroligt spännande och roligt. Det är få gånger jag sett fram emot något såhär mycket förr. Men jag ska vara ärlig, det är inte bara alla dessa glada känslor som rusar genom kroppen när jag tänker på resan, det finns så mycket mer.

Jag skrev tidigare om min oro för saker som kan gå snett gällande flygresan och saker som våldtäkter, rån, att gå vilse eller bli sjuk, men den oron har minskat. Egentligen vet jag ju med mig att de flesta av de där sakerna är det lika stor risk att jag råkar ut för här i Sverige, och eftersom att jag har vänner i Indien är jag ju inte helt ensam om jag nu skulle ha sådan otur.

 

Den oro som nu tar plats i mitt huvud handlar om mer vaga, otydliga saker. Det är en oro för att jag ska känna mig ensam där borta, för att jag inte ska ha så kul som jag hoppas på och en djup skräck för att jag ska bli sjuk där borta, för att ett skov av min sjukdom ska komma. De flesta vet nog att jag har bipolär sjukdom, en sjukdom som innebär återkommande episoder av depression och mani. Depression vet de allra flesta vad det är och mani kan man säga är motsatsen, man får energi, blir spontan och tappar hämningar, vilket är nog farligt hemma i en trygg miljö men absolut livsfarligt i ett främmande land.

 

Jag är livrädd för manin, för att bli tokig där borta, sluta sova, sluta vara försiktig och börja ta galna beslut och leva på impuls. Trots allt så känner jag ju mig själv och vet att jag inte alltid är den ultimata ensamresenären, men samtidigt hoppas jag att jag nu har lärt mig nog om min sjukdom för att kunna bromsa det hela innan det går för långt.

 

Rädslan för depressionerna är lite annan, jag tror inte att jag kommer få en sådan djup depression att den hotar mitt liv när jag är i Indien. Mina depressioner kommer oftast på vintern och resor och sol brukar motverka dem rätt effektivt. Rädslan för att bli deprimerad där borta handlar mest om att jag är rädd för att gå miste om en underbar resa för att jag fastnar i mörkret och inte orkar vara igång och uppleva saker. Det är också så fånigt som en rädsla för misslyckande, alla vet att jag ska iväg och alla förstår hur kul det ska bli, tänk då om det inte blir kul? Så klart gör jag resan för mig själv och inte för någon annan, men jag tror de flesta kan relatera till en längtan av att känna sig lyckad.

 

Jag försöker hantera det hela genom att erkänna att jag är rädd och orolig, sätta ord på det och acceptera att alla känslor inför resan inte behöver vara positiva. En annan viktig del i att hantera oron är att förbereda mig ordentligt. Jag har pratat med min behandlare och läkare, jag har kontrollerat att min medicinkoncentration i blodet är lagom hög, jag har sett till att få extra mycket medicin utskrivet så att jag klarar mig hela resan och jag håller på att kolla upp var jag kan söka hjälp på plats om det skulle behövas.

 

Slutligen så vill jag poängtera att jag fortfarande ser fram emot resan mer än vad jag oroar mig för den, och den största delen av nervositeten jag känner är härlig. En sån där bubblande, kittlande nervositet som fyller hela kroppen varje gång jag tänker på resan, och nu är den bara några veckor bort.