Mitt i all glädje jag känner under den här resan så känner jag, för kanske första gången i mitt liv hemlängtan. Jag har alltid längtat bort, aldrig hem, alltid velat stanna för alltid och evigt var jag än varit, velat vidare på nya äventyr men aldrig tillbaka till kalla grå Sverige. En stor del av orsaken till att jag aldrig längtat hem beror väl på att jag alltid varit borta korta perioder, mest veckolånga resor, men många människor längtar ju hem redan då. Det handlar inte om att jag vantrivts i mitt vardagliga liv, men det har helt enkelt inte lockat. Såklart har det alltid funnits enstaka personer jag saknat, men jag har aldrig längtat efter helheten hemma i Sverige. Nu däremot finns den där, djupt inne i hjärtat, min hemlängtan. Uppsala, Flogsta, min korridor, mina vänner, Madelene. Där hemma finns så mycket att sakna, jag har ett liv jag verkligen älskar och människor som får mig att känna mig så mycket mer omtyckt än jag någonsin trodde jag kunde bli. En känsla som verkligen gör mig lycklig och som också gör att jag njuter av resan på ett sätt som jag inte brukar göra. Istället för att störa har hemlängtan bara ersatt den vanliga hemreseångesten och den gör resan lite mysigare. Tänk, efter att ha haft en lång fantastisk resa kommer jag få känna den där pirrande längtan igen, fast då på vägen hem. Med den vetskapen kan jag slappna av, jag vill inte att resan ska ta slut men jag är inte heller orolig för att tiden ska gå för fort. Jag är så lyckligt lottad.